if it means a lot to you.



Att åka längs vägarna rakt igenom dimman kan nog vara en sak som jag tycker så himla mycket om att göra och gärna när det småregnar. Annars tycker jag om att springa runt från plats till plats i mina bästa kängor och med en stor halsduk runt halsen för att inte frysa nu när det är småkallt.



Förutom att springa längs alla gator i Stockholm så lägger jag gärna ner mycket av min tid i mitt vardagsrum, på nätet. Allt känns också bara så nära hela tiden och får mig att tappa all motivation i skrivande stund. Jag vill så mycket och det får mig att misslyckas. Jag har inte glömt bort er.

även om ett sekel går så ska jag alltid vänta på vår tur | från och med då.



Min svarta anteckningsbok som innehåller allt och ingenting. Det finns bilder, skisser, ord, citat och fraser som jag tycker om. Ibland skriver jag egna små berättelser. Just nu handlar det mesta om hur allt känns nu och hur jag trillar över kanten ibland.

Varje gång du möter min blick.




Våren är här och det är mindre än två månader kvar tills jag står på den röda skoltrappan i den vita hatten. Det är nu på slutet man är så nära på att ge upp. Man är nära på att ge upp för att man vet att slutet är närmare än någonsin.
Efter våren så kommer sommaren. En Plats I Solen kommer att spelas på repeat då skivan får mig att minnas hur det var förra sommaren men jag vet att den här sommaren kommer att vara minst lika bra.

Frihet.


Kom och slå sönder min värld, det är allt jag begär. (Jag önskar jag var där nu).



Falska hjärtan och stora förhoppningar är två punkter som sätter motstånd i mitt liv. Dock finns också de där hjärtana som är så sanna att det inte finns några ord för det (på det här jävla språket). De som hjälper till att göra allt så mycket lättare och allt känns bara helt plötsligt så himla bra. Man liksom glömmer det här som gör en alldeles svart och vit.

Känslorna dyker upp från alla håll. Några känslor är nya medan andra återuppstår från det gamla, känslor man trodde hade svalnat. Jag skriver i min svarta anteckningsbok hur allt bara rasar för stunden men hur det byggs upp sedan igen.
Jag tänker mycket på sommaren, allt som kommer att hända då efter att jag gått ut ur skolan i den vita hatten. Att umgås med fina människor, äta jordgubbar, dansa till livemusik och dricka vin alla dessa ljusa sommarnätter. Det kallas lycka.

det är mars, jag fyller år men min feber gör det svårt. designer drömmar ny frisyr, det här är början på en ny tid.



Idag fyller jag nitton år. N-I-T-T-O-N år. Det kanske inte är en så speciell ålder men det känns en aning bättre än att vara arton. Ett år kvar som tonåring, sedan är den tiden förbi. Detta år kommer att vara så himla händelserikt men samtidigt så skrämmande.

Jag tänker mycket, på framtiden. Om hur allt ska bli. Om allt kommer att ordna sig. Om jag kommer att träffa den där som fyller tomrummet i mig. Det tomrum som blivit större och större med åren. Om vänner som kommer att finnas kvar eller de som går sin väg, och lämnar mig.

En sak har jag kommit fram till. Jag vet vilka jag älskar. Jag vet vilka jag vill hålla om så länge det går. Jag kämpar verkligen för dem, mer än vad jag kämpar för min egen skull. Glöm inte det kära ni.


Så, grattis på mig själv - Nittonåringen.

skisser för sommaren.

Jag kommer ihåg sommaren tvåtusentio som om den vore igår. Trots att vintern varat länge nu så kan jag komma ihåg din blick och hur du var. Hur våra samtal handlade om allt mellan himmel och ord. Hur hjärtat dunkade ett två eller tre extra slag när det var ditt namn på min mobils display. Jag såg mina fyra män på scen två gånger tillsammans med dig. Det var det en speciell känsla. Det var sommarluft, kent, värme och du. Jag tänker inte vara besviken på dig för det som hände mot slutet utan mer så vill jag tacka dig för den fina tiden jag hade med dig då det var så som det ska vara. Inte de gångerna när du sårade mig med ett beteende som inte var du.



För någon dag sedan så gjorde jag det jag länge har väntat på att göra. Något jag aldrig riktigt har vågat göra under fyra hela månader. Jag raderade dig. Jag raderade ditt nummer. Jag raderade din facebook. Våra samtal hade ändå inte varit vid liv på en mycket lång tid så varför förstöra hjärtat mitt genom att titta in på din sida? Vad du gör. Vad du skriver. Bilder på dig. Vilka du skriver med.

Du skrev en gång en lapp till mig under en konsert med Oskar Linnros där det stod "När du har öppnat detta så är jag död. Ville bara säga att du är fin". Den lappen förvarades i mitt kyvertliknande halsband tillsammans med andra lappar från andra pärlor. Nu är lappen i tusen bitar. Jag vill inte bli påmind hur bra det var då. Hur lycklig jag var då. Jag vågar inte säga att vår relation är död. Även om den har varit död i snart ett halvår.

Det sista jag sa till dig var "Lova att vi ses snart". Du svarade "Jag lovar, vi ses jättesnart". Sedan stod jag där på perrongen och såg ditt tåg åka iväg mot en destination där vi aldrig skulle mötas igen. Nu ska jag tänka framåt istället, på det som väntar - inte det som varit. Jag vet att sommaren tvåtusenelva kommer att vara minst lika bra. Utan dig.

Jag tänker på dig, ibland.

Den här låten, påminner om hur jag kände då.


en dag då en önskan gick i uppfyllelse.



# Dagen då mina fyra herrar satt knappt en meter framför mig, och den dagen när utrymmet mellan varje man och mig, knappt fanns utan man snuddade vid varandra och delade med sig sin egna värme genom kramar. Jag är kär i er. Så himla förälskad. Den sjätte november tvåtusenåtta, en dag då jag fick möjligheten att visa vad ni betyder. Tack.


a message

I love you. Please come home.

RSS 2.0